kroppsbråk

Beror det på rädsla att misslyckas? Är det av ointresse? Är det av brist på talang eller drivkraft? Oberoende skulle jag vilja påstå att det har låst in mig i en liten, liten låda av frustration och missnöjdhet. Jag tycker inte illa om mitt liv, men jag är heller aldrig nöjd...och det kanske inte är så mystiskt när jag alltmer nekat mig själv tillgång till den delen av den jag är?

Förr vågade jag hoppa; förr vågade jag drömma och kastade mig vildsint ut i alla möjliga idéer och projekt för att på nåt sätt uppnå min potential. Jag identifierade mig med skapandet och det var en stor och avgörande del av mig; mitt liv. Jag kan idag skylla på att smärtan och svagheten i kroppen och händerna hindrar mig, att familjelivet upptar all min tid och att jag blivit mer realistisk med åren. Och visst - allt det låter ju trovärdigt. MEN det är inte så enkelt som att yttre faktorer begränsar mig. JAG har fått en ful ovana av att begränsa mig. JAG har fått för mig att det "enda riktiga" man ska ägna sig åt här i livet är synlig duktighet aka prestationer i hemmet eller på jobbet (när jag haft nåt).

...men jag tror att jag lurat mig, låtit mig dras in i vardaglighetens trygga värld och aktivt aktat mig för det som verkligen gör mig levande och till den jag faktiskt också är. Frågan är nu bara hur jag ska lyckas blåsa liv i det igen? Den här bloggen är kanske en del av nyckeln. Resterande delar får jag fortsätta leta efter.