kroppsbråk

FANTASTISK vårsol ute och jag försöker hantera inlåstheten. Vill egentligen bara kasta mig ut och påta i trädgården, fika på altanen, gå långa promenader osv. Försöker inte bli bitter och avundsjuk på alla jag ser som är ute och går i solskenet...försöker njuta av det lilla, göra det jag kan och komma ihåg att vila. Men kroppen sviker verkligen. Och det är förkrossande...jag har svårt att hålla modet uppe, är på asdåligt humör och känner mig så missnöjd. Rolig mamma/fru/kompis just nu...iofs har jag ju nästan inga kompisar kvar, så de behöver jag inte oroa mig över. Fast det i sig känns ju rätt ensamt...att vara utan nätverk, vänskap och omtanke. Hur blev livet så egentligen?

Jag vill piska mig, skärpa till mig, rycka upp mig, tänka positivt, tro på mig själv, keep my chin up, kämpa på, inte ge upp - men det ligger just nu bortom min kontroll. Det är ovant, läskigt och jävligt sorgligt. Jag vill bara vara mig själv igen. Men att lära mig acceptera och hantera läget som är nu kanske är universums utmaning till mig i år? Växa som människa även när jag är begränsad. Får försöka tänka på det så de stunder det går. Och komma ihåg vad som verkligen betyder något.

Vecka 33