kroppsbråk

Det här i är vår 5åriga weimaraner Isa.

Hon har enda sedan valpben varit väldigt speciell. 

Det började med att hon fick svåra och återkommande öron- och ögoninflammationer och matvägrade. Tillslut visade det sig bero på allergier: födoämnen och kvalster. Hon mådde genast bättre efter att vi bytt till allergivänligt foder och var en mycket livlig och intensiv valp. Vi hade läst på om rasen innan vi skaffade henne och visste att de var väldigt intelligenta och krävde mycket stimulans. Såhär i efterhand kan vi se att det blev för mycket då hon istället blev väldigt stressad...men man lär sig av sina misstag. Hon var tidigt egensinning, bet sönder saker, var impulsiv och hyperaktiv, rymde och gjorde som hon ville. Vi tränade allt möjligt för att få bukt med hennes begynnande problem, men det var väldigt svårt att nå fram. Hon stängde liksom av.

Vi skaffade en till hund som sällskap till henne då hon inte klarade av att vara ensam. Och vi valde dessutom att kastrera henne vid 2 års ålder; dels för att vi hade en hanhund som höll på att bli könsmogen och dels för att vi läst om att en del hundar kunde lugna ner sig väsentligt. Det var ett hemskt svårt beslut att ta och det kändes ännu värre när vi fick hem en olycklig och smärtpåverkad hund...jag kan än idag ångra det beslutet. Hon som tidigare varit så gladlynt (och jobbig) blev istället väldigt sur (och jobbig).

Här nånstans hade vi båda två börjat lessna. Jag gick alltmer sällan med Isa då jag inte orkade hålla henne pga att hon drog så mycket. Min man gick pliktroget med henne och slutade tillslut att försöka få kontakt med henne efter år av träning och försök - hon fick helt enkelt dra. Detta var inte bra för varken honom eller henne och jag tror att de båda fick väldigt ont i kroppen...men vad skulle vi göra?

Vi fick barn och tiden som tidigare funnits till djuren blev mer begränsad. Isa tyckte mycket om Adrian tills han var stor nog att vilja börja ta på henne och leka med henne; då började hon morra. Vi började leta efter ett omplaceringshem där hon skulle få mer tid och där det inte fanns några barn, men vi hittade ingen lämplig person. Vi diskuterade avlivning flera gånger och jag satte mig alltid på tvären - varför skulle hon behöva sluta sitt liv för att vi inte klarade av henne? Det kändes inte rätt...men min man hade lessnat, and I don't blame him! Jag tog över ansvaret för henne och valde att testa en ny strategi: att vänta ut henne. Vid varje dragsituation på promenaden stannade jag och väntade tills hon kom tillbaka till mig. Detta har vi tränat på i ca ett halvår nu och det har gått bra, men fortfarande inga bestående resultat. Mycket tjat, jojopromenader och godis. Min kropp har förstått tagit en del stryk av allt detta ryckande.

...och så blev jag ju gravid igen. Och insåg att den här promenadformen inte kommer att fortsätta funka...situationen med två barn och ännu mindre tid för hundaktivering kommer heller inte att göra saken lättare - det är ett som är säkert! Vi började prata avlivning igen. Men nej, jag är inte redo att ge upp! Började titta på en massa hundträningsprogram där man tar itu med problemhundar och samlade på mig diverse knep. Och idag gav jag mig ut på vår första "nya" promenad ihop med alla dessa tankar och influenser i bakhuvudet. PANG - det satt som en smäck!!! Isa skötte sig utmärkt och jag är så stolt! Och lättad!

Det finns hopp.

Ps. Isa har alltid älskat skor. Förr åt hon dem, nu myser hon bara med dem 😉