kroppsbråk

Jag inte kan vara den mamma jag vill och brukar kunna vara.

Jag inte kan promenera i vårvädret, inte njuta av porlet från smältande snö och känna barmark under mina fötter. Inte kan gå med hundarna.

Jag inte kan göra hushållssysslor i samma utsträckning som förr. Inte kan handla.

Jag inte kan göra min rehabträning fullt ut och därför försvagas min kropp för varje dag som går, istället för att långsamt byggas upp.

Jag inte orkar med min arbetsträning som det var tänkt och har missat nästan hälften (pga vabb, sjuk och ledig). Nästa onsdag är det slut och då ska det fattas beslut om förlängning. Känns ju väääldigt rimligt just nu...

Jag sover dåligt pga smärtan, halsbrännan och mindervärdeskänslorna - allt i en ohärlig, salig kompott! Vaknar ofta med ett ryck av magsaftsuppstötning och får sen försöka lugna eländet. Kräkssmak är inte nice, helt klart. Add a sprinkle of ångest och bäckensmärtor så har vi det hele.

Och så det ständigt dåliga samvetet och gnället som lite extra krydda...

MEN så påminns jag om varför jag gör det här. När jag lägger mig ner bredvid min son på kvällen för att natta honom ber jag om ursäkt för att jag inte har kunnat leka med honom så mycket eller haft dåligt tålamod under dagen. Och så lovar jag att det ska bli bättre sen, när jag får kroppen tillbaka. Och det som gör det värt allt elände: att han aldrig ska behöva vara ensambarn. Att han kommer ha någon att leka och bråka med; någon som han kan gadda ihop sig med mot sina dumma päron. Och framförallt - att han aldrig behöver vara rädd för den dagen då hans föräldrar inte finns mer och det bara är han kvar. För han kommer aldrig att vara helt ensam.